I centrum finns en man och en kvinna. De befinner sig i relationens begynnelsefas. De sitter på kafé, tillagar måltider, samtalar. De spelar tennis, skriver brev till varandra, delar säng. När de inte är tillsammans saknar de varandra. Allt kunde vara mycket vackert. Och kanske är det också så.
Men det är inte det vackra Christer Hermansson i första hand vill åt i sina dikter. Här talas det om hud och om närhet. Det talas om bekräftelse. Om att ge och att ta. Om att våga odla tilliten. Ändå uttrycker dessa dikter snarare oro och undran över kärlekens väsen. Om relationens möjligheter. Dikterna talar om en tydlig skiljelinje mellan ord och handling. Och kanske handlar det om kvinnans makt över mannen? Om rädslor?
Vad jag uppskattar med dessa dikter är deras omedelbara enkelhet. Den ovane lyrikläsaren kan lätt ta dem till sig. Christer Hermansson är känd för humoristiskt absurda texter. Svärtan och det humoristiska anslaget finns även här, men nedtonat till ett för dikterna lite nytt tonläge, som passar dessa dikter väl. Ett exempel:
”Även om vackra formuleringar är försök till att uttrycka känslor, faller de ofta snabbt som snöflingor till marken och upplöses i brist på närhet”.
Staffan Engstrand (VLT 2014-04-10)
(Recensionen publiceras samtidigt i Länstidningen Södertälje, Nerikes Allehanda, Norrtelje Tidning)