Några droppar sorg i skrattet och det burleska får ett djup och en mening som går utöver det rent roande. För så är det, att allt ljust har en skugga och det mörka syns bäst i kontrast mot ljuset.
Novellkonsten ställer höga krav på författaren. Denne ska bygga en scen, befolka den och få den att betyda något. Novellen ska vara så förtätad att läsaren lägger den ifrån sig med känslan av att ha besökt en värld – tänkvärt, kanske roligt, burleskt men också sparsmakat.
Peter Nilsson debuterade 2008 med diktsamlingen ”Jotack”. Nu kommer han med sin andra bok. Bokens universum är i stort sett Dalsland med byar och orter som Mellerud, Frändefors, Bengtsfors. Skogen är nära, liksom villasamhällen, pappersbruk, fåglar, människor som en del skulle kalla märkliga och andra tycka att de är som folk är mest, just så märkliga och särskilda som vi alla är.
I små historier tecknas porträtt och situationer. Här är godishandlaren som plötsligt omvärderar hela sitt liv, här är han som sköt den smalnäbbade nötkråkan, och de kärlekstörstande pigorna och drängarna på prästgården i Dal och många fler. Det är roligt och tänkvärt och mycket av det har som en blå ton över sig. Det är det där som gör att läsaren vänder tillbaka bladet en extra gång, för att åter känna den lite bitterljuva glidningen från skratt till eftertänksamhet, för att till slut finna leendet.
Arne Johnsson (VLT 2013-11-14)
(Recensionen publiceras samtidigt i Länstidningen Södertälje, Nerikes Allehanda, Norrtelje Tidning)